Noteringar


Träd:  

Träffar 101 till 150 av 1,255

      «Föregående 1 2 3 4 5 6 7 ... 26» Nästa»

 #   Noteringar   Länkad till 
101 Anna von der Grünau, född i Österrike, död i Uppland 1612, var en svensk (ursprungligen tysk) hovfunktionär. Hon är centralgestalten i legenden om spöket på Wiks slott i Uppland.

Anna var dotter till den sachsiske ståthållaren Georg Mauritzson von der Grünau till Tilen och Trasburg i Meissen, och dennes hustru Anna Ottosdotter von Lipradt och syster till Maria von der Grünau. Hon var liksom sin syster och sin mor kammarjungfru (kammarfröken) hos Karl IX:s gemål drottning Kristina före sitt giftermål. Anna gifte sig 1605 med sin systers svåger, hovfunktionären Berndt Didrik Mörner. Hon blev änka 1610.

Anna ingår i folkloren som centralgestalen i legenden om spöket på Wik. Hon avled genom drunkning på väg till ett besök hos sin vän Margareta Wrangel på Skoklosters slott. Wrangel ville ha hennes sällskap under sin barnsäng och skickade sin fogde för att hämta henne. På vägen dit i släde över Mälaren sjönk släden ned i en vak och hon hamnade i det kalla vattnet. Fogden drunknade genast, men Anna flöt på vattnet tack vare sina vida kjolar, som fylldes med luft. Anna hade sedan länge ryktats vara en häxa på grund av sina svarta ögon, sitt svarta hår och sitt språk, tyska, som omgivningen inte förstod. De närvarande blev på grund av dessa rykten förfärade då de såg henne flyta på vattnet, något häxor ansågs kunna göra, och flydde därför i skräck i stället för att hjälpa henne. Då de återkom var hon död, ihjälfrusen i vattnet. Enligt legenden spökade hon därefter på det medeltida Wiks slott vid Lårstaviken i Balingsta socken, utstötande skrik från viken som ”varken kommer från ett djur eller en människa”. 
von der Grünau, Anna (I1923)
 
102 Anna, född 1588-03-26 på Fågelvik, död 1625-03-31 på Nygård och ligger jämte sin man begraven på Ytterselö kyrkogård Södermanlands län uti en upphöjd och övertäckt grav. Gift 1621-02-18 på Mälsåker i Ytterselö socken, vilket hon fick till morgongåva, med riksrådet och lagmannen Mattias Hansson Soop, friherre Soop af Limingo, nr 19, i hans 1:a gifte, född 1585, död 1653. Gyllenstierna, Anna (I341)
 
103 Annika Johansdotter (1784). Född uppskattat 1685 i Kälkebräcka, Grums (S). Död uppskattat 1760 i Hälle, Millesvik (S) (Hfl Millesvik 1761-1763 AD v12133.b58.s13).
Gift med Anders Svensson (1783). Född beräknat 1675. Död 1747-06-14 i Strand, Ed (S) (DB AD v5971.b58.s105).
Barn:
Katarina Andersdotter (1785). Född 1706-10-28 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b17.s23). Se tabell 7, s .
Namnlös (1795). Född 1708-11-26 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971a.b220.s33).
Helena Andersdotter (1796). Född 1711-01-18 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b24.s37). Se tabell 8, s .
Nils Andersson (1807). Född 1713-05-20 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971a.b290.s47). Död 1717-09-29 i Västra Segmon, Ed (S) (DB AD v5971a.b910.s171).
Maria Andersdotter (1808). Född beräknat 1716 i Västra Segmon, Ed (S) (DB AD v5973.b150.s291). Död 1785-03-11 i Körsvik, Ed (S) (DB AD v5973.b150.s291). Se tabell 9, s .
Johan Andersson (1812). Född 1717-06-20 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b36.s61). Död 1717-09-29 i Västra Segmon, Ed (S) (DB AD v5971a.b910.s171).
Annika Andersdotter (1815). Född 1718-12-13 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b39.s67). Se tabell 10, s .
Britta Andersdotter (1813). Född 1721-05-15 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b43.s75).
Nils Andersson (454). Född 1729-10-03 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971a.b530.s95). Död 1804-10-28 i Myrom, Botilsäter (S) (DB Botilsäter). Se tabell 11, s .
Stina Andersdotter (1814). Född 1732-05-07 i Västra Segmon, Ed (S) (FB AD v5971.b58.s105).
 
Johansdotter, Annika (I941)
 
104 Anno 1676 d 27 Januarij Begrofz herr Pastoris magni Ludenij hustru Sahl Judit Andersdotter j kÿrkian.

Bouppteckning:
Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Kronobergs län EVIIAAAD:22 (1671-1680) Bild 700 / sid 12 (AID: v205721.b700.s12, NAD: SE/VALA/0382503) 
Andersdotter, Judit (I2709)
 
105 Ansegisel, austrasisk prins, mördad/död 685.
Son till den mäktige biskop Arnulf av Metz. Far till Pippin av Heristal.

Ansegisel var gift med Begga, dotter till Pippin av Landen, maior domus
i Austrasien, ett frankiskt kungadöme. 
Prins Ansegisel (I1094)
 
106 Antagen i krigstjänst 1751. Kvartermästare vid livregementet till häst. Livdrabant 1765-04-25 med tur till befordran lika med kornetterna vid livregementet 1766-10-15, räknat från 1759-08-14.
Löjtnant i armén 1768-09-27. Genom byte löjtnant vid prins Fredrik Adolfs regemente 1770-04-24.
Ryttmästares avsked 1771-10-16.

Död 1791-01-02 Erikslund. Han bevistade pommerska kriget 1757?1761.

Gift 1768-05-24 (27/6)33 på Korpegården i Vedums, socken Skaraborgs län med Ulrika Eleonora Cederholm von Schmalensée, född 1750, död 1811-09-27, dotter av löjtnanten Casper Adolf Cederholm von Schmalensée och hans 2:a fru Anna Brita Barchia. 
Hård af Segerstad, Nils (I49)
 
107 Antagen: 1777 Avsked: 1798

Kommenderingar: Linjeskeppet Prins Gustaf 1779,
linjeskeppet Sophia Albertina 1779 
Frändarve, Båtsman Lars Nilsson (I2762)
 
108 Apologist vid Tyska skolan, Kristine församling, Göteborg. Tranaeus, Vice rektor Olof (I2664)
 
109 Apotekselev i Stockholm 1799. Provisor först på apoteket i Mariestad 1805 och sedan i Skövde. Fältapotekare. Död ogift 1816-12-05 på Bergsjödal i Hemsjö socken Älvsborgs län Hård af Segerstad, Erland Fromhold (I1754)
 
110 Arbetade vid Torps sågbruk, Håby socken. Hansson, Arbetskarl Hans (I41)
 
111 Arent, till Sjuenda och Näsby i Vårdinge socken, (arv efter modern) samt Ökna
i Bogsta socken, Södermanlands län, som han erhöll genom sitt gifte.
Född 1646-11-20. Student i Uppsala 1659-04-00 (Um.).
Assessor i kommerskollegium 1674-05-18.
Extra ordinarie assessor i Svea hovrätt 1679-08-30 (Tillträdande 1681-10-27. Lagman i Tjust 1697-08-23. Ledamot av lagkommissionen 1705.
Avsked med landshövdings n. h. o. v. 1717-01-22.

Död 1726-02-17 och begraven i Vårdinge kyrka.

Gift 1685-01-25 på Ökna (K. af Schmidt, En adlig och furstlig hofpredikant under 1600-talets senare del (1897).) med friherrinnan Ingeborg Stake i hennes 2:a gifte (gift 1:o med överstelöjtnanten Sven Ribbing, född 1640, död 1677), dotter av riksrådet Harald Stake, friherre Stake, och hans 1:a fru Magdalena Sparre af Rossvik.

Barn:
Carl Gustaf, född 1686. Landshövding. Död 1750. Se Tab. 10

Anna Christina, född 1687, död 1741. Gift med överstelöjtnanten Johan Grüner, adlad Grüner, i hans 2:a gifte, född 1688, död 1768.

Harald, född 1688. Volontär vid garnisonsregementet i Stade. Underofficer vid garnisonsregementet i Stade. Fänrik 1707-06-26. Löjtnant 1709. Kaptenlöjtnant vid dalregementet 1710-07-23. Kapten vid dalregementet 1712-05-07. Stupade ogift
1716-06-24 vid Fredrikshall.

Johan, född 1690, död ung.

Catharina, född 1696, död 1757-03-16. Gift 1720-07-31 med överstelöjtnanten Johan Adolf Hård af Segerstad, nr 17, i hans 2:a gifte, född 1684, död 1746.

Ingeborg, född 1699, död 1772-01-13 på sin egendom Lida i Sättersta socken, Södermanlands län. Gift 1719-09-29 på Sjuenda med majoren Vilhelm Gustaf Wrangel, naturaliserad Wrangel af Fall, född 1697, död 1774. 
Silfversparre, Arent (I2794)
 
112 Arkivinstitution: Sjöhistoriska museet
Arkivbildare: Anstrin, Ernst (1857 – 1880)


Sjömannen Ernst Anstrin (1857-1880) var son till en grosshandlare i Stockholm. Han deltog i fregatten Vanadis expedition 1872-1873 och gick sedermera till sjöss i olika svenska handelsfartyg. 1879 seglade han med det engelska barkskeppet Devana, som förliste i maj 1880, ingen av besättningen överlevde.

Samlingen, som utgör en volym, innehåller prästbetyg och betyg från sjökrigsskolan och sjömansskolor, ett större antal brev till föräldrarna och systern, samt några brev mellan släktingarna och Devanas redare efter förlisningen 1880. Det finns också ett foto av Ernst

Arkivet överlämnades till museets arkiv som gåva från Elin Fris Neovius, vid två tillfällen 1975 och 1976. Accessionsnummer 1976:165.

Utdrag ur breven:

13 sept. 1879 från Ernst Anstrin till sin syster Lotten
”Käraste Syster Lotten!
”Hjertligt tack skall du hafva för ditt brev hvilket jag emottog i går brefvet har varit först i Samasang (?) sedan i Souabaya, nu i Bankok. Det är det första bref jag har fått. Det gläder mig hjertligt att höra du ska gifta dig och jag sänder d dig nu mina bästa lyckönskningar både till dig och Knut Thomée. Jag anade medan jag var hemma det var något mellan dig och Knut, men aldrig trodde jag det skulle bli giftermål af. Du gjorde det riktigt bra som tog Knut. Jag skall välan hem också att försöka om någon vill hafva mig, man kan ej spara några penningar förutan att hafva en liten snäll hustru. Wi gå nu härifrån till London direckt, der vi inträffa omkring februari eller början af Maj och då kommer jag rätt hem. ”
5 maj 1880 från Granlund (i London) till ”broder Agrell”
”Jag hör idag med ledsnad att ”Devana” anses som förlorad både af Rederi och Assurance. DS”
10 maj 1880 skriver Knut Thomée till messrs J. Jamieson och frågar efter nyheter om Devana
12 maj skriver Oscar Anstrin till ”bäste Broder”. OA har frågat runt om nyheter om Devana och när hon sist sågs. 6 á 7 fartyg ska ha gått till botten i samma storm som Devana.
London 14 maj från redaren James Gibb till Knut Thomé
”I am sorry to say that all hope as to the safety of the ship must now be abandoned. She was last spoken on March 8th but the S S Somerset in lat. 46 N long. 41 W. and in all probability has been lost in the severe gales that prevailed in the Atlantic about that date. It is possible that the crew may yet turn up, but I fear that the chances of that is very small indeed."
4 sept, 1880 Knut Thomé skriver till James F. Gibb och frågar efter nyheter
8 september 1880 James Gibb till Knut Thomée.
“I have your letter of the 4th and am sorry to say that since writing you last no tidings have been heard of the “Devana” and there is now no doubt whatever but that she is lost and the whole of the crew. I regret not being able to give you better news and am D. Sir
Yours faithfully James Gibb” 
Anstrin, Ernst August (I1464)
 
113 Arnulf av Metz (franska: Saint Arnould) (13 augusti 582-16 augusti 640) var
en fransk adelsman, biskop i Metz, som hade utomordentligt stort politiskt
inflytande i de merovingiska kungadömena. Helgonförklarad. Omnämnd som
grundare av den karolingiska ätten.

Arnulf tjänstgjorde vid det austrasiska hovet under Theodebert II 595-612.
613 ledde han dock tillsammans med Pippin av Landen det uppror mot
Brynhilda av Austrasien som ledde till hennes fall och att frankerriket enades
under Chlothar II:s krona. Ungefär samtidigt blev Arnulf biskop i Metz.

Från 623 tjänstgjorde Arnulf tillsammans med Pippin, nu maior domus i
Austrasien, som Dagobert I:s rådgivare. Därefter blev Arnulf eremit i
Vogeserna tillsammans med sin vän Romarik.

Innan han ingick det heliga löftet fick han tre barn med sin hustru Doda:
Ansegisel, Chlodulf och Martin. Ansegisel gifte sig med Pippins dotter
Begga och deras son Pippin av Herstal blev Karl den stores farfars far.

Arnulf kanoniserades sedermera och är idag brygdens skyddshelgon.
Han firas antingen 18 juli eller 16 augusti. Hans helgonattribut är en kratta.
Han förväxlas ofta med Arnold av Soissons som också är brygdens skyddshelgon.
 
av Metz, Arnulf (I1092)
 
114 Arrendator på Carlberg( Kälkebräcka) i Grums. Matsson, Nils (I930)
 
115 Arvskifte
Umeå stad Rådhusrätt och magistrat FII:2 (1850-1864) Bild 6150 / sid 118 (AID: v153214.b6150.s118, NAD: SE/HLA/1050052) 
Sundman, Maria Helena (I1203)
 
116 Asa (G) AI:7 (1812-1822) Bild 277 / sid 267 (AID: v18272.b277.s267, NAD: SE/VALA/00018) Samuelsson, Lumpsamlare Johan (I2030)
 
117 Atlingbo (I) AI:3 (1806-1846) Bild 670 / sid 57 (AID: v60752.b670.s57, NAD: SE/ViLA/23013)

Atlingbo (I) AI:4 (1847-1868) Bild 150 / sid 23 (AID: v60753.b150.s23, NAD: SE/ViLA/23013) 
Johansdotter, Elisabeth Maria (I1998)
 
118 Augerum (K) AI:1 (1808-1811) Bild 35 / sid 33 (AID: v95408.b35.s33, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:2 (1812-1813) Bild 52 / sid 47 (AID: v95409.b52.s47, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:3 (1814-1818) Bild 109 / sid 104 (AID: v95410.b109.s104, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:6 (1819-1823) Bild 93 / sid 89 (AID: v95413.b93.s89, NAD: SE/LLA/13014)

Ramdala (K) AI:6 (1823-1827) Bild 62 / sid 72 (AID: v96534.b62.s72, NAD: SE/LLA/13303)

Augerum (K) AI:7 (1824-1828) Bild 151 / sid 146 (AID: v95414.b151.s146, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:18 (1857-1861) Bild 182 (AID: v95425.b182, NAD: SE/LLA/13014) 
Nilsson, Torpare Måns (I23)
 
119 Augerum (K) AI:1 (1808-1811) Bild 35 / sid 33 (AID: v95408.b35.s33, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:2 (1812-1813) Bild 52 / sid 47 (AID: v95409.b52.s47, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:3 (1814-1818) Bild 109 / sid 104 (AID: v95410.b109.s104, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:6 (1819-1823) Bild 93 / sid 89 (AID: v95413.b93.s89, NAD: SE/LLA/13014)

Ramdala (K) AI:6 (1823-1827) Bild 62 / sid 72 (AID: v96534.b62.s72, NAD: SE/LLA/13303)

Augerum (K) AI:7 (1824-1828) Bild 151 / sid 146 (AID: v95414.b151.s146, NAD: SE/LLA/13014)

Augerum (K) AI:18 (1857-1861) Bild 182 (AID: v95425.b182, NAD: SE/LLA/13014) 
Nilsson, Torpare Måns (I23)
 
120 August Reinhold Hallström föddes i ett arbetarhem i Stockholm. Efter moderns död 1850 blev August Reinhold föräldralös och placerades i ett fosterhem i Brattfallet, Indals socken i Medelpad. Efter folkskolan arbetade han en tid som dräng. Tack vare de pengar han då sparade kunde han utbilda sig till folkskollärare vid seminariet i Härnösand.
1872 fick han anställning som folkskollärare vid Maria folkskola på Söder i Stockholm. Vid Maria folkskola arbetade August Reinhold fram till sin pensionering 1906. 
Hallström, August Reinhold (I734)
 
121 Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 210 / sid 18 (AID: v108314a.b210.s18, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 540 / sid 51 (AID: v108314a.b540.s51, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 720 / sid 69 (AID: v108314a.b720.s69, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 810 / sid 78 (AID: v108314a.b810.s78, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 1000 / sid 97 (AID: v108314a.b1000.s97, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 1370 / sid 132 (AID: v108314a.b1370.s132, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:1 (1802-1816) Bild 1620 / sid 157 (AID: v108314a.b1620.s157, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:6 (1816-1828) Bild 13 / sid 178 (AID: v108319.b13.s178, NAD: SE/LLA/13018)

Balkåkra (M) AI:7 (1820-1827) Bild 470 / sid 43 (AID: v108320a.b470.s43, NAD: SE/LLA/13018)

Hjortsberga (K) AI:5 (1826-1831) Bild 184 / sid 178 (AID: v95808.b184.s178, NAD: SE/LLA/13153) 
Sjöholm, Anna (I3134)
 
122 Balkåkra (M) AI:10 (1837-1842) Bild 710 / sid 65 (AID: v108323a.b710.s65, NAD: SE/LLA/13018) Westerdahl, Snickare Germund Robert (I3131)
 
123 Barn
Stephan Liedberg (1679 - 1771)
Per Liedberg (1681 - )
Anders Liedberg (1682 - )
Anna Margareta Liedberg (~1684 - 1765)
Olof Börgesson (1691 - 1691)
Kerstin Liedberg (1692 - )
Märta Liedberg (1695 - )

 
Liedberg, Börje Andersson (I2681)
 
124 Barn i gifte 1:o:
Anna Maria Christina, född 1657-08-17 i Genève.

Nils, född 1660. Landshövding. Död 1723. Se tab 2.

Magdalena Christina, född 1661, död 1697. Gift 1685-12-20 med majoren Gustaf Soop, i hans 1:a gifte.

Lennart, född 1662. Överstelöjtnant. Död 1701. Se Tab. 23.

Carl Gustaf, döpt 1663-10-23 i Stockholm.
Carl Magnus, 'Hin omilde kallad'. Född på 1660-talet. Sergeant vid livgardet. Fänrik vid Västmanlands regemente 1678-05-25. Fänrik vid livgardet 1682-07-27. Löjtnant vid livgardet 1684-09-15. Kapten 1695-06-18. Kapten med kompani 1696-02-07. Major 1701-08-04. Överstelöjtnant 1702-10-30. Överste 1706-06-10. Död 1715-04-11 i Moskva under rysk fångenskap. Han bevistade 1700-11-20 slaget vid Narva samt 1701-07-09 övergången av Duna och slaget vid Narva. Tog 1702 i maj med 400 man Warschau i besittning och var 1702-07-09 med i slaget vid Klissov. Gick 1703-04-00 med 500 man över Rugströmmen. Deltog även i slaget vid Holovzin 1708-07-04, där han blev blesserad, och vid Poltava 1709-06-28, varefter han blev fången vid Perevolotjna 1709-07-01.
Barbro Beata, född 1667-02-20, död 1678-06-16, och begraven i Ripsa kyrka, Södermanlands län.

Christina Dorotea, född före 1668-02-12, död 1721. Gift 1692-07-24 med översten Georg Zelow.

Axel, född 1669-06-01. Livdrabant. Kornett vid norra skånska kavalleriregementet 1690-02-26 och vid livregementet till häst 1694-01-23. Löjtnant vid livregementet till häst 1697-04-15. Död 1698-02-09 och begraven 1698-12-30 i Lossa socken.

Christer Ludvig. Underlöjtnant vid amiralitetet 1698-12-07. Löjtnant vid amiralitetet 1700-06-01. Avsked 1705-02-15. Död 1735 och begraven i faderns grav i Berga kyrka  
Posse af Säby, Mauritz (I132)
 
125 Barn med Agda Persdotter

Utomäktenskaplig förbindelse:
Barn:
Virginia Vasa (Eriksdotter) (1559 - 1633)
Constantia Vasa (Eriksdotter) (1560 - 1649)
Lucretia Vasa (Eriksdotter) (1564 - levde 1574)
Äktenskap med Karin (Katarina) Månsdotter (1550 - 1612)

Vigsel: 1567-07-13 Stockholm. [3]
Vigsel: 1568-07-04 Stockholm, Stockholms Storkyrka. [4] Dubbelbröllop: samtidigt med Erik och Karin gifte sig Eriks halvsyster Sofia med Magnus.
Barn:
Sigrid Vasa (Eriksdotter) (1566 - 1633)
Gustaf Vasa (Eriksson) (1568 - 1607)
Henrik Vasa (Eriksson) (1570 - 1574)
Arnold Vasa (Eriksson) (1572 - 1572)
Barn med ?

Barn:
Margareta Vasa (Eriksdotter) (- 1618)
Sambo med Karin (Kajsa) Jakobsdotter

Noteringar

Erik XIV 1533-77, svensk kung 1560-68, son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg.

Genom Arboga artiklar 1561 stärkte Erik riksenheten och skaffade sig, genom inrättandet av en överdomstol, Kungens högsta nämnd (Höga nämnden), med Jöran Persson i spetsen, ett verktyg för sin personliga maktutövning. Han inledde den expansiva svenska Östersjöpolitiken genom förvärvet av Estland 1561 och kom 1563 i krig med Danmark och Lübeck, under vilket han visade sig äga militär organisationsförmåga.

Den inrikespolitiska åtstramningen föranledde konflikt med brodern Johan och högadeln. Eriks sjukliga misstänksamhet och häftighet ledde till Sturemorden 1567. Då han samma år gifte sig med Karin Månsdotter gjorde adeln med hertigarna i spetsen uppror. I juli 1567 lät han viga sig med Karin Månsdotter i rådsherrarnas närvaro; rykten gick att han med våld hade tvingat ärkebiskopen Laurentius Petri att förrätta vigselakten.

Erik fråntogs kronan och hölls sedan fången på olika slott i Sverige och Finland, tills han på Örbyhus slott sannolikt mördades på befallning av Johan III.

Erik var rikt begåvad, hade mångsidiga intressen och stod på höjden av sin tids bildning. Han hade omfattande utrikespolitiska planer, som oroade den mindre fantasifulle fadern; hit hörde tanken på att fria till drottning Elisabet I. Erik friade faktiskt till henne innan hon blivit drottning och satt avskild och övervakad av sin misstänksamma halvsyster, "Blodiga Maria". Broder Johan fick göra en förberedande friarresa för Eriks räkning 1559 till den nyblivna drottning Elisabet och han blev i England mycket beundrad för sitt formfulländade latin. Men frieriet till Elisabet avvisades.

Erik hade ett antal älskarinnor: Agda Persdotter, Anna Larsdotter, Karin Jakobsdotter, Karin Pedersdotter, Britta och Ingrid; alla omtalade under tiden fram till 1565 och dessa kvinnor hade något slags halvofficiell ställning i Eriks närhet. Från 1565 var det Karin Månsdotter, som blev Eriks älskarinna och senare även hustru.

Den svenska seden att äta kräftor introducerades av Erik XIV - han var mycket förtjust i kräftor och odlade dem i vallgraven runt Kalmar slott. När hans syster Anna skulle gifta sig beordrade han fogden på Nyköpings slott att skaffa fram stora mängder kräftor till bröllopet. Fram till 1800-talet fanns stora mängder kräftor i svenska vatten, men landsbygdsbefolkningen ansåg inte att de dög som människoföda. Däremot åt medeltidens munkar rikligt med kräftor, speciellt under fastan. Kräftanräknades nämligen som fisk, vilket de fick lov att äta.

I mer än 200 år fanns Erik XIV begravd i en enkel träkista på en undangömd plats i Västerås domkyrka. När Gustav III på 1780-talet fick vetskap om förhållandena kring Erik XIV:s grav agerade han, eftersom Gustav III kände samröre med Erik XIV, båda var intresserade av musik och litteratur samt stod båda på toppen av sin tids bildning.

Som den älskare av Italien han var beställde Gustav III en kista utförd i äkta marmor från italienska Carrara att omsluta den arme Erik XIV:s kvarvarande kropp: han beslöt också att kistan skulle placeras på en mer framträdande plats i Västerås domkyrka.

Ett problem uppstod dock: när Erik XIV skulle flyttas från träkistan till marmorkistan visade det sig att den nya kistan inte höll måttet så till vida att kungen var något längre än kistan. Efter överläggning kom gravläggarna på en lösning: man sågade helt sonika av fötterna på Erik XIV och lade dem bredvid honom i kistan. Åtgärden motiverades också av att det för all framtid skulle förhindra Erik XIV från att gå igen, det vill säga spöka.

1958 öppnade Erik XIV:s kista för en vetenskaplig undersökning och man fann då de avsågade fötterna jämte hans kropp i kistan. Man fann också spår av arsenik i hans skelett – men däremot inga spår av ärtsoppa...

Men enligt en expert fanns inte bindande bevis för att den arsenik, som påträffades, var resultatet av en förgiftning. En annan experts slutsats blev att "fynden i sin helhet ger sålunda fullt stöd åt antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik".
(Källa: Focus 98 och Ingvar Andersson - Erik XIV)
 
Vasa, Konung Erik XIV (I1989)
 
126 Barn:
Botil Petersdotter (1777 - )
Kajsa Petersdotter (1779 - 1779)
Olof Petersson (1780 - 1780)
Ingrid Petersdotter (1782 - )
Kajsa Petersdotter (1787 - )
 
Wallmo, Båtsman Peter Olsson (I128)
 
127 Barn:
Botil Petersdotter (1777 - )
Kajsa Petersdotter (1779 - 1779)
Olof Petersson (1780 - 1780)
Ingrid Petersdotter (1782 - )
Kajsa Petersdotter (1787 - )
 
Nilsdotter, Sissa (I129)
 
128 Barn:
Botil Petersdotter (1777 - )
Kajsa Petersdotter (1779 - 1779)
Olof Petersson (1780 - 1780)
Ingrid Petersdotter (1782 - )
Kajsa Petersdotter (1787 - )
 
Wallmo, Båtsman Peter Olsson (I128)
 
129 Barn:
Botil Petersdotter (1777 - )
Kajsa Petersdotter (1779 - 1779)
Olof Petersson (1780 - 1780)
Ingrid Petersdotter (1782 - )
Kajsa Petersdotter (1787 - )
 
Nilsdotter, Sissa (I129)
 
130 Barn:

Gustaf, född 1724. Ryttmästare. Död 1799.

Märta Beata, född 1726-09-28 i Rasbokils socken,
död 1776-04-01 i Södertälje.
Gift 1758-02-16 med gästgivaren i nämnda stad,
hovsekreteraren Samuel Vilhelm Törner i hans 2:a gifte (gift 1:o med Hedvig Nordenhielm, död 1756, dotter av Jöns Nordenhielm, och Catharina Gackenholtz), född 1719, död 1768.

Arnold Fredrik, född 1728-01-14 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Död barnlös 1767-02-10 i Stockholm. Gift där 1758-03-00 med Beata Gertrud von Treutiger, död 1765-10-14.

Georg, född 1730-03-13 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Var 1757 korpral vid livregementet till häst. Död ogift 1758-04-16 på Tibble.

Carl, född 1731-12-10 på Tibble, död s. å. 7/5.

Vilhelm, född 1733. Kapten. Död 1781. Se Tab. 27

Fredrik, född 1735-01-19 i Rasbokils socken, död s. å. 26/1.

Carl, född 1736-06-06 i Rasbokils socken, död 1737-07-03 och begraven s. å. 10/7 i Vassunda kyrka, men s. å. 15/7 nedsatt i Årby stora grav i Rasbokils kyrka

Maria, född 1738-05-18 på Tibble, död där s. å. och nedsatt s. å. 27/9 i Årbygraven i Rasbokils kyrka.

Från proj. Runeberg
Karolinen

Georg Planting-Gyllenboga.

Meddel. af W. P.-G.

Georg Planting-Gyllenboga föddes den 1 februari
1682 och var son till majoren och jägmästaren öfver
Västernorrland Gustaf Planting-Gyllenboga till Edeby
i Raboskils s:n af Uppland och Maria Schildt (n:r
282). Under fyra år studerade han vid Uppsala akademi
och blef därefter anställd som page hos riksrådet
grefve Fabian Wrede till Östanå. Länge kom han dock
ej att kvarblifva i denna befattning. Kriget bröt
ut, och då tvekade han ej att träda i härens led,
i hvilka hans förfäder före honom i fyra generationer
redan kämpat. Valet föll på hans landskaps regemente,
vid hvilket hans far och farfar stått, och utnämndes
han den 13 april 1701, sålunda vid 19 års ålder, till
rustmästare vid Hundra härads kompani. Regementet var
då hemma i landet. Det hade med stort beröm under sin
tappre chef, öfverste Otto Wilhelm Löwen, deltagit i
Karl XII:s korta fälttåg mot Danmark. Beklädnaden
hade emellertid ej före det hastigt påkomna
krigsutbrottet kunnat sättas i nöjaktigt skick,
hvarför det efter freden i Traventhal återsändts till
Sverige. Manskapets rockar, skinnkläder och »karpuser»
(kappor) voro nämligen 18 till 20 år gamla och
alldeles utslitna. Lagning och nyanskaffning tog sin
tid, hvilket var anledningen till, att det ej kom att
medfölja den öfriga hären till Livland och få deltaga
i slaget vid Narva. Snart var emellertid det värsta
afhjälpt. Uniformen utgjordes nu af trehörniga svarta
filthattar kantade med hvita band samt blå kappor med
gult foder. De gamla rockarna behöllos dock kvar,
så slitna de än voro. Kapporna fingo skyla dem. I
slutet af april inskeppades regementet på flottan och
öfverfördes till Reval, dit det anlände i midten af
maj. Här dröjde det ej länge, förr än Georg Plantingskulle få sitt elddop.
Den 7 juli hade hären nått Dünafloden, öfvergick densamma den 8 och slog den 9
fienden utanför Riga. Denna dag blef en hedersdag för
den unga krigaren. På själfva slagfältet utnämndes han
af konungen till fänrik och beordrades likaledes af
honom att fora regementets fana. Fullmakten kom den
7 september. 1702 deltog han i slaget vid Klissow,
1703 från maj månad i belägringen af Thorn, under
hvilken hans frände, den unge löjtnanten vid öfversten
friherre Erik Sparres värfvade infanteriregemente
Claes Fredrik Planting-Gyllenboga, ej upptagen i Svenska adelns ättartaflor,
den 30 juli led hjältedöden. Medan fästningens belägring pågick,
tog han del i flera smärre krigsföretag, såsom i
juni månad vid Strassburg, då öfverstelöjtnanten vid
Lifregementet till häst Vessel förde befälet, och
den 2 augusti likaledes vid Strassburg. Vid detta
senare tillfälle var han med 45 man kommenderad
på s. k. hästvakt. Han blef då anfallen af 500
polacker, men slog dem med mycken tapperhet tillbaka
och tog 7 man till fånga. Alldeles utan blessyrer
gick det dock ej, i det han blef svårt huggen i högra
handen. Den 12 april 1704 utnämdes han till löjtnant
och deltog i öfvergången af Weichselströmmen samt i
regementes alla ansträngande marscher under detta
är. Sä tillryggalades t. ex. vid ett tillfälle 40
svenska mil på 10 dagar utan en enda rastedag. I
juli 1705 åtföljde han regementet på dess marsch
till Warschau och afsändes den 9 augusti att
för dess räkning indrifva proviant, furage och
pengar. Under fullgörandet af detta uppdrag var han
utsatt för ständiga anfall från fiendens sida, men
återkom lyckligt den 24 december till regementet
med ett rikt byte. 1706 i januari var han med
om tåget till Grodno. Det var under detsamma,
som kölden var%så ovanligt stark. Detta oaktadt
måste de svenska krigarna ofta tillbringa natten
under bar himmel. Framkomna till Grodno förlades de
visserligen i uthus och lador, men det fattades dem
bränsle. Hellre än att frysa refvo de då ned husen
och gjorde af stockarna upp eldar, omkring hvilka
de sedan lade sig på bara snön. 1707 den 6 december
utnämndes han till den ansvarsfulla befattningen att
vara regementskvarter-mästare. Vintern 1708 blef han
vid regementets marsch genom Masurska skogen med
sina furirer och furirskyttar häftigt anfallen af
de masurska bönderna vid en by benämnd Guba. I juni
månad tågade regementet från Minsk till Berezina. Han
blef då med en styrka afdelad att följa på dess högra
flank och blef därunder 3 mil från hufvudkolonnen vid en by anfallen
af ett öfverlägset antal ryska dragoner. Med äkta
karolinsk tapperhet slog han dem dock tillbaka och
bemäktigade sig därvid en del boskap och 20 vagnar
med allehanda lifsförnödenheter. Den 4 juli var
han med vid Holofzin, där hans regemente höljde
sig med ära. Här sårades han i vänstra låret af en
»rännkula», hvilken han sedan fick behålla hela sitt
lif. Så småningom sjönk den ned nedom knäet. 1709
den 7 januari var han dock åter med vid stormningen
af Viprek, där regementet led svåra förluster,
och dess dåvarande chef, öfverste de Frietzsky,
stupade. Själf slapp han undan med en svår kontusion
i högra axeln, af hvilken han dock sedan ofta hade
stor olägenhet. Men kung Karls bussar dvaldes icke
gärna länge på sjukbädden. Redan den 23 i samma månad
finna vi honom som befälhafvare för en styrka, hvilken
hade till uppgift att i byn Gurkij i Ukraine indrifva
lifsmedel. Härunder blef han vid Sowotzin anfallen
af 800 kosacker, hvilka kan dock med mycken tapperhet
slog tillbaka. Den 26 februari 1709 utnämndes han för
sitt välförhållande vid 27 års ålder till andre kapten
vid Hundra härads kompani. I denna befattning kämpade
han den 28 juni i det sorgligt minnesrika slaget vid
Poltava. Upplänningarna stredo här med utomordentligt
hjältemod. De ledo också större förluster än något
annat regemente kan uppvisa. Under slagets gång
stupade sålunda chefen, öfverste Gustaf Stjernhöök,
öfver stelöjnanten Ar endt Fredrik von Post och
kompanicheferna. Då tog mot slutet af slagdagen
Georg Planting befälet öfver de kvarlefvande och likt
lejon värjde sig dessa soldater mot den åttadubbelt
starkare motståndaren, eldade af sitt befäls föredöme,
framför allt af den sårade konungens. Denna strid har
skalden Fredrik Sander i sin diktsamling Karlavagnen
förevigat med följande ord:

"Det var kaptenen Planting-Gyllenboga,
Som dessa få församlade till slut,
Och kämpade, som eldens sista låga
Högt flammar upp, och tappert höll han ut.
Kung Karl, som såg den ringa hopen fäkta
Mot ojämn makt, framljungade i hast.
Där veko ryssarna ett steg förskräckta,
Då blefvo många hufvudskålar bräckta,
Men bladet vände sig, den sega tågan brast."

Dock det blef slutligen fåfängt att sätta sig till
motvärn mot öfvermakten. Vid Dnieper måste spillrorna
af svenska hären gifva sig fången. Bland dem, som då föllo i ryssarnas
händer, var äfven Georg Planting, hvilken vid Poltava
blifvit skjuten tvärt igenom högra låret. Hans
öde delades bl. a. af hans fränder ryttmästaren
Claes och kornetten Nils Planting-Gyllenboga, båda
vid Lifregementet till häst, och löjtnanten vid
Dalregementet Alexander Johan Planting-Bergloo. Hans
»anteckningar om Upplands regementes öde vid och efter
slaget vid Poltava» hafva varit till stor nytta för
dess senare häfdatecknare.

Från Dnieper fördes Georg Planting till Saranski i
Kasanska guvernementet. Här fick han uthärda »ett»
efter hans egna ord »ganska swårt fångenskap». Under
detsamma var han dock icke overksam. Därom vittnar
bl. a. en bok, som än i dag förvaras i Westinska
samlingen i Uppsala universitets bibliotek, nämligen
en väl bibehållen oktav-volym skrifven af hans hand
med en synnerligen ordentlig och redig stil. 540 tätt
skrifna sidor af densamma utgöra en afskrift af I
delen af biskop Ludvig Bailis bekanta uppbyggelsebok
»Praxis Pietatis, dass ist Ubung der Gottseligkeit.»
84 sidor innehålla en liten broschyr äfven den
på tyska, ehuru af okänd författare, kallad »von
der wahren Christlichen Andacht». Därtill komma
ytterligare 131 sidor upptagande II delen af Praxis
Pietatis. Själf har han antecknat, att han »in
captivitate muscovitica» började afskrifvandet den
17 mars 1713 och afslutade detsamma den 17 september
s. å.

Sedan fred blifvit sluten med Ryssland återkom han
den 6 maj 1722 till fosterjorden och fick den 29
augusti 1723 öfverstelöjtnants karaktär med kaptens
indelning vid Sigtuna kompani. Ehuru endast 4O-årig
var han dock redan åldrad i förtid af fältlifvets
och fångenskapens hårda strapatser.

Det är gifvet, att för dessa hemvändande karoliner
rätt mycket förändrats hemma i Sverige under deras
långa bortvaro. Många hade äfven till en början
ganska svårt att legitimera sig, mycket förändrade
som de blifvit under årens lopp. Så var det äfven
med Georg Planting, och af intresse i detta hänseende
är ett bref från honom till hofrätten af den 5 april
1723, i hvilket det bl. a. heter: »Såsom under mitt
långliga fängelse i Ryssland och bortovarande torde
något här i fäderneslandet vara förelupit, som med
tiden kan lända mig till skada och prejudice, ty
finner jag mig föranlåten, sedan jag för en liten tid
sedan ifrån fångenskapet är hemkommen, med denna min
reservationsskrift -- -- -- i ödmjukhet att inkomma,
förbehållande mig allan rätt och talan i det mig
angå kan och torde finna nödigt till mitt bästa
att vigilera, anhållandes ödmjukeligen att detta till min säkerhet
måtte i protokollet infördt blifva.»

S. å. eller 1723 trädde han i äktenskap med den
23-åriga Katarina Juliana von Post (n:r 687),
dotter af den vid Poltava stupade vapenbrodern,
öfverstelöjtnanten Arendt Fredrik von Post, och
hans efterlefvande maka Märta Beata Rosenstjerna
(n:r 172). Hon var tillika Plantings kusins dotter,
enär öfverstelöjtnant von Posts moder äfven hette
Schildt. Bröllopet hölls enligt hans egen anteckning
om detsamma den 23 juni 1723 kl. 4 e. m. på godset
Löfsätra 1 1/2 mil från Stockholm och gjordes af
brudens farbroder generalmajoren Wilhelm Mauritz von
Post och hans maka Edla Kristina Rosenstjerna.

Äktenskapet välsignades med nio barn, af hvilka
emellertid fyra dogo helt späda.

Med åren började dock smärtorna till följd af de
erhållna blessyrerna göra den tappre karolinen
allt mindre tjänstbar, hvarför han redan nio år
efter hemkomsten måste begära sitt afsked. Det är
med synnerligen berömmande ordalag, som dåvarande
chefen för Upplands regemente Otto Magnus Wolffeldt
till konungen öfversänder denna hans anhållan. I sin
skrifvelse af den 13 april 1732 säger sålunda denne
bl. a., att som öfverstelöjtnant Planting »ej allenast
uthärdadt det förflutna blodiga kriget, hvaruti han
visat all den trohet, tapperhet och skicklighet,
som en rättskaffens hurtig officerare väl anstått,
och honom mycken kunglig nåd samt särdeles beröm och
gunstig åtanka hos dess förmän hafver förvärfvat,
jämväl uti aktioner och drabbningar fått åtskilliga
svåra blessyrer, hvilka nu vid den annalkande åldern
all mer och mer honom plåga och utmatta, utan och jag i all sanning
kan och bör lämna honom det goda vittnesbörd och
loford, att han ifrån dess hemkomst utur fångenskapen
intill denna stund hafver med en ogemen nit, åhåga
och sorgfällighet troliga skött och bevakat alla
de kommenderingar och hvarjehanda ämbetssysslor,
som till förrättande af Eders Kungl. Maj:ts högst
angelägna tjänst i någor måtto kunnat lända;
fördenskull anhålles i djupaste underdånighet, att
Eders Kungl. Maj:t täckes benåda honom med tillräcklig
pension». Afskedet beviljades den 21 juni.

Han bodde de första åren efter hemkomsten från
Ryssland på fädernegodset Edeby

Edeby ärfdes af hans son sedermera ryttmästaren
vid Adelsfanan Gustaf Planting-Gyllenbåga, gift med
Maria Katarina Willemsens (n:r 949). Han försålde
det emellertid 1783 till öfverstelöjtnanten Konrad
Johan Stjernheim. i Rasbo Kils socken, men flyttade
omkring 1728 till kaptensbostället Tibble
i Vassunda socken, där han slutade sina dagar den 21
juli 1747. Stoftet hvilar i familjegrafven i Rasbo
Kils kyrka vid sidan af hans 1757 aflidna makas.


Källor
1) Sv A Ä


1732. Georg Planting-Gyllenbågas namnteckning


Planting-Gyllenbåga

 
Planting Gyllenbåga, Jägmästare Georg (I3086)
 
131 Barn:
Anna Nilsdotter Posse född i november 1624, † 1672-11-02 på Tordsberg och är nedlagd bredvid sin man och hans 1:a hustru i Fägre kyrka i Västergötland. Gift i oktober 1669 med riksråd Tord Bonde född 1619, † 1683.

Brita Nilsdotter Posse, var † 1704-07-20 när arvskifte hölls efter henne. Gift 1660-07-01 på Säby med överste Göran Ulfsparre, † 1700.

Märta Nilsdotter Posse, † ung.

Catharina Nilsdotter Posse, † i barnsäng 1657-03-05 på Hjälmarsberg i Almby sn/T och begravd 1657-08-16 i Leijonhufvudska graven i Almby kyrka. Gift 1656-06-15 på Säby med landshövding och frihherre Gustaf Eriksson Leijonhufvud född 1597, † 1658 eller 1661.

Benedicta Nilsdotter Posse

Mauritz Nilsson Posse

Christina Nilsdotter Posse

Axel Nilsson Posse

Maria Eleonora Nilsdotter Posse

Nils Nilsson Posse 
Familj F818
 
132 Barn:
Ett barn, född 1693, † barn.
Mauritz Georg Zelow, född 1694; kapten; † 1733. se Tab 4.
En dotter, dp 1695-12, † barn.
Adam Olof Zelow, född 1696-04-30 på Blankaholm; student; † ung.
Eva Zelow, född 1700-04-08, † 1722-05-01. Gift 1715-09-18 med kaptenen greve Carl Stenbock, i hans 1:a gifte, född 1685, † 1723. 
Posse af Säby, Christina Dorothea (I129)
 
133 Barn:
Johan, född 1569. Amiral. Död 1617.

Kerstin, född 1570-02-21 i Stockholm, död 1619-03-00. Gift 1591-02-14 med riksrådet Peder Nilsson Ryning (nr 15).

Erik, född 1571-04-05 i Stockholm. Höll konung Sigismunds parti, gick utur riket och blev katolik50. Död efter 163634 i Warschau. Gift med Anna Roos.

Axel, till Björkvik, född 1573-08-03 på Björksund i Tystberga socken Södermanlands län. Höll konung Sigismunds parti och gick ur riket. Död ogift.

Carl, född 1574-10-20 på Björksund. Levde 1594, då fadern anhöll att prins Moritz av Nassau måtte taga honom i tjänst. Död ung.

Göran, född 1575. Riksråd och president. Död 1618.

Elsa, född 1577-02-06 på Fågelvik, död 1650-11-25 och begraven i Brahegraven i Östra Ryds kyrka Stockholms län. Gift 1599-03-13 på Rydboholm i nämnda socken med sin broders svåger, hovrådet och lagmannen greve Abraham Brahe, nr 1, född 1569, död 1630.

Görvel, född 1579-09-02 på Fågelvik, död ogift. Ett barn, dödfött 1580.

Elisabet, född 1581-03-01 på Fågelvik. Hovmästarinna hos drottning Christina den äldre. Avsked därifrån 1639. Död 1646-01-00 och ligger jämte sin man begraven i Årstagraven i Österhaninge kyrka Stockholms län. Gift 1608-02-06 med sin broders svåger, riksrådet och amiralen Hans Claesson (Bielkenstierna, nr 28), född 1574, död 1620.

Bo, född 1582-07-30 på Fågelvik, död ung.

Nils, född 1585. Vice amiral. Död 1622.

Gunilla, född 1586-07-02 på Fågelvik, död 1618-04-03 i barnsäng och begraven med sin senare man i Ripsa kyrka Södermanlands län, där hennes gravsten finnes11. Gift 1:o 1609-01-15 på Västerås slott med greve Johan Stensson (Tre Rosor), greve till Bogesund och friherre till Haga, född 1591, död före 1612-10-09 (begraven 1612). Gift 2:o omkr. 1616 med sin broders svåger amiralen Nils Claesson (Bielkenstierna, nr 28), död 1622.

Anna, född 1588-03-26 på Fågelvik, död 1625-03-31 på Nygård och ligger jämte sin man begraven på Ytterselö kyrkogård Södermanlands län uti en upphöjd och övertäckt grav. Gift 1621-02-18 på Mälsåker i Ytterselö socken, vilket hon fick till morgongåva, med riksrådet och lagmannen Mattias Hansson Soop, friherre Soop af Limingo, nr 19, i hans 1:a gifte, född 1585, död 1653. 
Gyllenstierna af Lundholm, Friherre Nils Göransson (I2691)
 
134 Barnbördshuset Pro Patria i Stockholm upprättades 1775 som Sveriges första barnbördshus på initiativ (redan 1774) av kung Gustav III, med doktor Christian Ludvig Ramström som förste föreståndare. Det var ursprungligen beläget på Rörstrandsvägeen 7, nuvarande Wallingatan 7, men flyttades 1778 till Stora Badstugatan 22 (nuvarande Sveavägen 40) på Norrmalm. På inrättningen mottogs gifta eller ogifta barnaföderskor, som, efter förhållandena, antingen kostnadsfritt eller mot en låg avgift, där vårdades. Lindberger, Marta Leonora (I2118)
 
135 Barnsbörd Ersdotter, Catharina (I1523)
 
136 Barnsäng Börgesdotter, Catharina (I896)
 
137 Baron af Tuna, Landshövding

http://www.roskildehistorie.dk/stamtavler/adel/svenske/Moerner/Moernerfri.htm 
Mörner af Tuna, Landshövding Berndt Didrik (I116)
 
138 Barva (D) AI:2 (1794-1817) Bild 132 / sid 127 (AID: v54331.b132.s127, NAD: SE/ULA/10096) Larsdotter, Stina (I65)
 
139 Barva (D) AI:2 (1794-1817) Bild 132 / sid 127 (AID: v54331.b132.s127, NAD: SE/ULA/10096) Larsdotter, Stina (I65)
 
140 Barva (D) AI:4 (1823-1829) Bild 63 / sid 55 (AID: v54333.b63.s55, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:5 (1830-1835) Bild 68 / sid 62 (AID: v54334.b68.s62, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:6 (1836-1840) Bild 70 / sid 61 (AID: v54335.b70.s61, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:7 (1841-1845) Bild 75 / sid 67 (AID: v54336.b75.s67, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:7 (1841-1845) Bild 13 / sid 5 (AID: v54336.b13.s5, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:8 (1846-1850) Bild 13 / sid 4 (AID: v54337.b13.s4, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:8 (1846-1850) Bild 69 / sid 60 (AID: v54337.b69.s60, NAD: SE/ULA/10096)

Efternamnet ändrat till Lundqvist!
Fogdö (D, U) AI:19 (1846-1850) Bild 48 / sid 39 (AID: v55079.b48.s39, NAD: SE/ULA/10261)

 
Lundqvist, Johanna Larsdotter (I54)
 
141 Barva (D) AI:4 (1823-1829) Bild 63 / sid 55 (AID: v54333.b63.s55, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:5 (1830-1835) Bild 68 / sid 62 (AID: v54334.b68.s62, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:6 (1836-1840) Bild 70 / sid 61 (AID: v54335.b70.s61, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:7 (1841-1845) Bild 75 / sid 67 (AID: v54336.b75.s67, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:7 (1841-1845) Bild 13 / sid 5 (AID: v54336.b13.s5, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:8 (1846-1850) Bild 13 / sid 4 (AID: v54337.b13.s4, NAD: SE/ULA/10096)

Barva (D) AI:8 (1846-1850) Bild 69 / sid 60 (AID: v54337.b69.s60, NAD: SE/ULA/10096)

Efternamnet ändrat till Lundqvist!
Fogdö (D, U) AI:19 (1846-1850) Bild 48 / sid 39 (AID: v55079.b48.s39, NAD: SE/ULA/10261)

 
Lundqvist, Johanna Larsdotter (I54)
 
142 Beata hade undervisats som seden bjöd, främst genom läsning i Bibeln, men också i svenska och tyska.
Gift 15 november 1607 i Länghem med Gustav Eriksson Stenbock. 
Brahe, Grevinna Beata Margareta (I161)
 
143 Beata von Yxkull, född 1618, död 1667, var en svensk godsägare. Hon är främst ihågkommen som en av de utpekade förebilderna för legenden om Pintorpafrun.

Hon var dotter till Conrad Reinholdsson von Yxkull (död 1622) och Elisabet Oxenstierna af Eka och Lindö (död 1648)[1], och gifte sig 1636 med riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna af Ulaborg (1602–1657).

På grund av makens frånvaro fick hon ofta ansvaret för driften av makens gods Pintorp. Efter sin makes död 1657 övertog hon slutgiltigt ansvaret för godset. Hon lät slutföra den nya huvudbyggnad maken hade uppfört, och gav det namnet Eriksbergs slott.

Beata von Yxkull har utpekats som en förebild för den beryktade "Pintorpafrun". Det finns dock inga samtida uppgifter om att hon ska ha varit grym och orättvis eller på annat sätt kan kopplas till legenden.[2]

 
von Yxkull, Beata (I2689)
 
144 Beatrice I av Burgund, född 1143, död 15 november 1184 i Besançon, Burgund, var monark (grevinna) i Burgund och tysk-romersk kejsarinna; gift 1156 med Fredrik I Barbarossa. Hon rapporteras ha utövat ett brett inflytande över makens politik. Hon var regerande grevinna av Burgund från 1148 till 1184.

Dotter till greve Renaud III av Burgund och Agatha av Lothringen. Beatrice uppmuntrade litteratur och trubaduridealet vid det tyska hovet. Hon åtföljde maken på hans resor och kröntes till kejsarinna i Rom 1167 och drottning av Burgund i Vienne 1178. Hon beskrivs som vacker, intelligent och förmögen.

År 1148 blev Beatrice regerande grevinna av Burgund efter hennes fars död, under förmynderskap av sin farbror, greve Vilhelm III av Mâcon. Hennes farbror missbrukade sitt förmynderskap, höll henne närmast fängslad och försökte avsätta henne. Kejsar Fredrik Barbarossa försökte 1152 förgäves ingripa genom att få hennes farbror ersatt som hennes förmyndare. 1153 förklarade sig Barbossa som hennes förmyndare och tog henne under sitt beskydd, men Vilhelm behöll kontrollen över hennes län. BBeatrice vigdes vid kejsar Fredrik Barbossa 17 juni 1156 i Würzburg. Den 9 oktober 1156 kröntes hon till drottning av Tyskland i Mainz. Vid giftermålet fick Fredrik rätt till Burgund och förklarade krig mot Vilhelm för att återta det åt Beatricece. Vilhelm avled 1157, och Beatrice och Fredrik kunde då göra sitt intåg i Burgunds huvudstad Besançon, där de gemensamt mottog hyllningseden av länets adel och prästerskap. Fredrik tog över styret i sin omyndiga makas namn. Burgund tjänstgjorde som militär bas och rekryteringscentrum för Fredriks legosoldater. Hon kröntes till tysk-romersk kejsarinna av påven i Rom 1167. Beatrice kröntes 1177 med Fredrik i Arles till kung och drottning av Burgund. Under sina sista år levde Beatrice permanent i sitt eget län Burgund som hon styrde självständigt. Hon försökte säkerställa Burgunds självständighet gentemot det tysk-romerska riket. Hon avled i Burgund, men hennes kvarlevor fördes till Speyer för att begravas. 
Beatrice I av Burgund (I1886)
 
145 Begravd 17/7 1941
Jukkasjärvi, Kiruna krematorium, avd. H Gamla kolumbariet. Nedre, nr. 334 (urna, nr 1 i graven)
Graven upplåten till 31/12 2022 (upplåtelse nr 1) 
Burgman, Urmakare Erik Olof (I1196)
 
146 Begravd i det inre av Strängnäs domkyrka
Svensk greve, militär och ämbetsman.


Gustaf Otto valde krigarbanan och 1631 blev han ryttare och 1632 kornett vid Småländska rytteriet, och nitton år gammal gick han ut i det tyska kriget. Han utmärkte sig vid alla tillfällen för sitt mod och duglighet, och på endast tio
år (1633-1643) gick han från fänrik till generalmajor vid infanteriet.
När danska kriget bröt ut 1644 kallades han hem för att leda försvaret av Värmland vilket han gjorde på ett utmärkt sätt. När tyska kriget slöts med Westfaliska freden 1648 hade han blivit general, endast 34 år gammal.
1651 blev han vald till riksråd och upphöjdes samma år till greve, och året därpå till krigsråd och lagman över Ingermanland. Från 1654 förde han befäl över en stor del av den svenska hären i Polen, 1656 slog han de överlägsna fienderna vid Philippowo och belönades för denna seger med fältmarskalkstaven.
Han sändes hem till Sverige 1657 för att försvara södra gränsen mot danskarna och efter Bohusläns erövring 1658 så utnämndes han till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge.
Då kriget på nytt bröt ut 1659 kämpade han mot danskarna på Fyn, men blev slagen vid Nyborg, där hela hans trupp blev tillfångatagen och han själv lyckades undkomma.
Efter freden i Köpenhamn styrde han över de nyerövrade landskapen till år 1664 då han utnämndes till riksamiral.
Vid reduktionen var han en av dem som drabbades hårdast och de återbetalningarna han var tvungen att göra gjorde honom utfattig.
Svenska akademin lät år 1872 prägla en minnespeng över honom.






http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20070 
Stenbock, Greve, general mm Gustaf Otto (I126)
 
147 Begravd i klostret Saint-André-le-Bas i Vienne
Kung av Burgund från år 937 till 993 
Conrad I av Burgund (I2589)
 
148 Begravd i Stenums kyrka Hård af Segerstad, Annika (I1652)
 
149 Begravd s. å. 21/9 i Skärvs kyrka Skaraborgs län.
 
Hård af Segerstad, Erik (I1764)
 
150 Ben i halsen Jonsdotter, Sara (I1548)
 

      «Föregående 1 2 3 4 5 6 7 ... 26» Nästa»