| Noteringar |
- Upplands artilleriregementes församling A:2 (1907-1927) Bild 54 / sid 44 (AID: v126481.b54.s44, NAD: SE/ULA/11911)
Överluleå AIIa:6i (1920-1932) Bild 710 / sid 4058 (AID: v193596.b710.s4058, NAD: SE/HLA/1010250)
Son till fanjunkaren vid Vesterbottens regemente Arvid Eriksson f. 9/12 1867 i Östra
Fågelvik (S-län) d. 4/12 1937 i Vaxholm (B-län). Gift 29/9 1895 med Brita Kristina
Andersson f. 3/10 1871 i Malung (W-län) d. 13/7 1944 i Vaxholm (B-län).
Arvids syskon:
Rudolf Sixten f. 20/4 1901 i Vaxholm (B-län)
Rolf Fritiof f. 2/4 1902 i Vaxholm (B-län)
Nils Uno f. 1/1 1908 i Vaxholm (B-län)
Gift 11/6 1921 med Marta Lenora Lindberger f. 6/6 1896 i Adolf Fredrik (A-län) d. 22/9
1983 i Täby (AB-län)
Officersexamen 1918, fänrik vid Upplands artilleriregemente 1918, underlöjtnant 1920,
löjtnant 2:a kl 1921, vid Bodens artilleriregemente 1928, vid Wendes artilleriregemente
1933, kapten vid Generalstaben 1937, Svea artilleriregemente 1938, major 1939,
överstelöjtnant 1941 vid Gotlands artillerikår, överste vid Fst 1945, militärattache i
Washington 1945, chef för Gotlands artilleriregemente 1947-49, chef Skånska
pansarregementet 1949-52, överste 1. gr 1952, stf militärbefälhavare II militärområdet
1952, avsked 1958
Arvid Eriksson var under krigsåren rikskänd som ”radiomajoren”. I en fortlöpande serie frejdiga radioföredrag gav han
försvarsinformation. Han ingöt mod och tillförsikt i nedslagna svenska sinnen.
Hans program bidrog till att sprida och stärka en nationell, demokratisk och antidiktatorisk anda. Han fick kritik för sin
antinazistiska framtoning i radioprogrammen. Eriksson förflyttades från Stockholm och tyskarna jublade över ”Kaltstellung des
Radiomajors im Gotland”.
Efter kriget blev Eriksson militärattaché i USA bl a för att han var känd antinazist.
Han var egentligen överstelöjtnant. I början av andra världskriget informerade han ofta i radion om försvarsfrågor.
Sommaren 1941 efter att regeringen gett tillstånd till transitering av den tyska divisionen Engelbrecht genom Sverige höll han ett
föredrag i Skåne.
När han kom tillbaka till Stockholm blev han kallad till arméchefen Ivar Holmqvist, som förebrådde honom för hans uttalanden.
När Eriksson framhöll att det var hans medborgerliga rätt att uttala sig i denna typ av frågor, hemställde arméchefen att han
frivilligt skulle begära inplacering på övergångsstat. Eriksson vände sig då till försvarsminister Sköld och berättade vad som
förevarit. Detta stämplades som illojalitet, men efter ingripande av Sköld kunde inte Eriksson utmönstras. Men det blev inga fler
uttalanden i radion. Kort efteråt blev Eriksson kommenderad till Boden,
______________________________________________________
|
1898 -
[1] 