Carl Daniel Nygren

Man 1806 - 1851  (44 år)


Personlig information    |    Media    |    Noteringar    |    Källor    |    Alla    |    PDF

  • Namn Carl Daniel Nygren 
    Född 8 Juli 1806  Billingsberg, Stavnäs socken, Värmlands län Hitta alla personer med händelser på denna plats  [1
    Döpt 13 Juli 1806  Billingsberg, Stavnäs socken, Värmlands län Hitta alla personer med händelser på denna plats  [1
    Kön Man 
    Död 10 Oktober 1851  Motala Hitta alla personer med händelser på denna plats  [2
    • bouppteckning:
      Aska häradsrätt (E) FII:41 (1852-1853) Bild 301 / sid 583 (AID: v76416.b301.s583, NAD: SE/VALA/01515)
    Person-ID I294  Nygren
    Senast ändrad 2 Jul 2019 

    Far Pehr (Petter) Nygren,   f. 2 Feb 1772, Kristinehamn Hitta alla personer med händelser på denna plats,   d. 22 Okt 1837, Katarina, Stockholm Hitta alla personer med händelser på denna plats  (Ålder 64 år) 
    Mor Christina Charlotta Högvall,   f. 20 Nov 1778, Karlstad Hitta alla personer med händelser på denna plats,   d. 5 Feb 1821, Strand, Värmskog (S) Hitta alla personer med händelser på denna plats  (Ålder 42 år) 
    Gift 17 Apr 1797  Stavnäs socken, Värmlands län Hitta alla personer med händelser på denna plats  [3
    Familjens ID F9  Familjeöversikt  |  Familjediagram

  • Foton
    Årtsta slott
    Årtsta slott

    Text-dokument


  • Noteringar 
    • Karl Daniel arbetade vid Motala verkstad på ritkontoret som correktör.

      Han var en tänkare och passade nog inte in i en kontorsmiljö.

      Med flera skalder och författare förde han en underhållande korrespondens och hans efterlämnade brev och utkast till skrifter bevisar bäst vad han hade önskat verka, om ej hans korta levnad - men troligen även blygsamhet och tvekan att ej vara fullkomlig har återhållit honom att fullborda och allmängöra dem.

      En framstående egenskap hos Daniel var det ädelmod, och den ömma hjärtlighet emot behövande anförvanter, som hans närmaste uttryckte det.

      Karl Daniel led av hosta under en lång tid och avled av lung- och vattensot tillika svagt hjärta den 10 oktober 1851 endast 46 år gammal.

      Nekrologen efter Karl Daniel är ganska lång varför jag väljer att citera ingressen:
      Var Du obemärkt medan Du levde,
      så skola Dina vänner tala så mycket
      mer om Dig, när Du är död.

      Efter Karl Daniels död erhöll Christopher ett brev från Fredrika Bremer, som var ett starkt bevis på Karl Daniels fina personlighet. Se Fredrika Bremers brev till Christopher.

      Karl Daniel hade en flitig brevväxling med H.C. Andresen och C.V. Böttiger och som jag nämnde tidigare med Fredrika Bremer.

      Böttiger 1807-1878. Skald och litteraturhistoriker.
      1845 Professor i Uppsala och medlem i Svenska Akademien. Efterträdde sin svärfar Esaias Tegner.

      Karl Daniel efterlämnade en lång och detaljrik berättelse om ett besök på Årsta år 1846. Se bifogade kortare utdrag från berättelsen.
      Berättelsen är på 16 A.4 ?sidor. Mycket intressant och lättläst ? och borde kanske lämnas till Fredrika Bremersällskapet. Berättelsen har dock publicerats i ?Dagny? 1906.
    • BREV FRÅN FREDRIKA BREMER TILL CHRISTOPHER NYGREN EFTER KARL DANIEL NYGRENS DÖD

      Stockholm den 3 december 1851.

      Herr Christopher Nygren,

      Emottag, min tacksägelse för den vänliga skrivelsen av den 26 november 1851 samt för vad som den åtföljde.
      Med hjärtligt deltagande hade jag redan emottagit underrättelsen om Er broders död och denna känsla stegrades av Edert meddelande - ehuru jag med min kännedom om vår avlidne vän, och min åsikt om ett tillkommande livs förhållande till det närvarande jordiska icke kunde annat än lyckönska honom till övergången.

      Han var en av de människor, som mer än de största snillen för mig äro produkter om en tillkommande skönare utveckling av den personliga anden, i förhållanden av större proportioner och fullare harmonier än de jordiska.

      Den sökande anden med sin djupa längtan, sin rena strävan, sin kärlek till sång och skönhet, till ett liv i ljuset, jämte känslan av fjättrar av bundna krafter, av en stammande tunga, som ej kan utsäga orden som hjärtat vill, den sanna själsåskådningen, självkritiken, med dess suckan till fullkomling.

      Fullkomlighetens herre har över sådana andar uttalat ett: Salig! Av högsta betydelse, ty det har sin grund i utvecklingslagar vars grund och mål äro i honom all salighets källa.

      I jordelivet kunde vår avlidne vän aldrig bli lycklig. Vi veta det. Men nu befriad från den stoftbundna larven.
      Att han samlat och förseglat mina brev för att till mig överlämnas är en grannlaghet honom lik.

      Jag tackar honom och Er för omsorgen med dessa ---- Glad skulle jag bli för varje närmare upplysning över vår väns sista tid och stunder.

      Av en så ädel och ren natur är alltid mycket att lära. Något av Gudomligt liv uppenbarar sig alltid genom en dylik----

      Ännu en gång emottag försäkran om mitt innerliga deltagande och min högaktning.

      Fredrika Bremer


    • Mitt besök på Årsta den 6 juni 1846.

      Den 6:e juni på morgonen reste jag ut genom Skanstull. Det hade regnat något på morgonen och vädret var behagligt och friskt. Utsikten från den högt belägna vägen utom tullen är vacker, - där ser man staden och sjövikarna liksom glänsande armar omfamna den.

      Flera små täcka ställen far man sedan förbi på vägen åt Länna Gästgivaregård - men kunde ej ge mycket akt på något - jag var för mycket upptagen, upprörd av vad jag väntade mig - en oro lätt förklarlig i min ställning, med mitt själstillstånd,
      Ja, jag tyckte det gick fort nu och skulle nästan ej haft särdeles emot att vägen varit längre.

      På Länna tog jag litet frukost medan jag väntade en stund på en häst. Snart kom den och nu bar det av raskare än förut. Trakten blir nu mera skogig - mest tall ? och antar något av skärgårdslynne. Dock synes Östersjön ingenstädes

      På Berga klädde jag om mig. Där var en beskedlig. Hygglig gästgiverska. Nu hade jag blott ¼-dingsväg fram till Årsta ? och snart var jag inne på dess ägor - Vad jag nu betraktade allt med stort intresse - Varje träd och sten vid vägen - Ännu syntes inte herrgården - men jag var vad man i Värmland kallar haj och inkrupen i mig själv lik en snäcka.

      Hur skall det gå för mig stackare tänkte jag. Och nu kommer vi till de stora herrgårdsåkrarna, som stodo härligt gröna, - och det gjorde mig gott att se hur välsignat det här såg ut.

      Nu såg jag gården även - omgiven av vackra lövträd och det stora stenhuset med sitt spetsiga tak - och ett fykantigt torn på framsidan, försett med urverk. Detta var något storartat mer än jag väntat.
      Vid ena flygelbyggnaden stannade vi och jag steg ur ock gick fram till huvudbyggnaden - uppför stentrappan, som har en nedgång åt ömse sidor - och in i den höga förstugan, som nästan liknar en kyrka, har 4 granitpelare som uppbära valven varpå trappan till övre våningen ä ömse sidor går upp - Allt var tyst här och stegen genljudande.

      Jag gick fram till dörrar mitt för där jag tänkte träffa på köket. Snart kom någon ut som förmodligen var hushållerskan. Jag frågade om Herrskapet var hemma ? och fick till svar att blott en av mamsellerna var hemma. Jag frågade ivrigt vilken? ? och hörde med invärtes glädje och lättnad att det var Fredrika.

      Gud skickelse var mig blid - Jag nämnde mitt namn och hon gick upp för att anmäla mig ? och kom strax ned och bad mig stiga upp och vänta litet. Mamsell Bremer skulle komma--- Emellertid blev jag införd i en stor sal till höger det var matsalen.

      Här satte jag mig ett ögonblick på soffan men väntade stående. Länge behövde jag ej vänta. Dörren öppnades tyst och mamsell Bremer kom och tog emot mig med mycket hjärtlighet.

      Jag nämnde huru min resa av tillfälligheter blivit företagen tidigare på sommaren än jag ämnat. Nu minns jag ej rätt första samtalet mer än att hon omtalade att hennes mor och syster var i Stockholm.

      Hon talade med mycken lätthet, dock aldrig flödande, men med en gedigenhet och redighet i tanke och en hjärtlig ton att det alltid var fängslande för åhöraren.

      Jag däremot medveten om min kompletta oförmåga att underhålla ett samtal även i de alldagligaste ämnen och till en början var ej annat å bane jag förskansade mig som vanligt inom den olyckliga stelheten, illa passande till ansiktsuttrycket där kanske mera liv förråder sig och blott då och då hittade några fattiga ord. Hon frågade om vi kanske skulle gå ut före middagen att promenera.

  • Källor 
    1. [S640] Stavnäs CI:7 (1785-1833) Bild 117 / sid 223 (AID: v8290.b117.s223, NAD: SE/VA/13499).

    2. [S650] Motala C:8 (1844-1852) Bild 102 / sid 191 (AID: v39173.b102.s191, NAD: SE/VALA/00253).

    3. [S432] Stavnäs EI:2 (1785-1860) Bild 16 / sid 25 (AID: v8295.b16.s25, NAD: SE/VA/13499).