Jägmästare Georg Planting Gyllenbåga

Man 1682 - 1747  (65 år)


Personlig information    |    Noteringar    |    Alla    |    PDF

  • Namn Georg Planting Gyllenbåga 
    Titel Jägmästare 
    Född 1 Feb 1682 
    Kön Man 
    Död 21 Jul 1747  Tibble, Vassunda, Uppsala län Hitta alla personer med händelser på denna plats 
    Begravd Rasbokil, Rasbo, Uppsala län Hitta alla personer med händelser på denna plats 
    Person-ID I3086  Nygren
    Senast ändrad 21 Sep 2020 

    Far Gustaf Planting Gyllenbåga,   f. 16 Apr 1644, Stettin, Tyskland Hitta alla personer med händelser på denna plats,   d. 12 Aug 1698  (Ålder 54 år) 
    Mor Maria Jürgensdotter Schildt,   f. 1673,   d. 1 Maj 1707  (Ålder 34 år) 
    Gift Gift 1672-09-15 
    Familjens ID F906  Familjeöversikt  |  Familjediagram

    Familj Catharina Juliana von Post,   f. 25 Okt 1699, Jönninge, Stavby, Uppsala län Hitta alla personer med händelser på denna plats,   d. 29 Okt 1757, Tibble, Vassunda Hitta alla personer med händelser på denna plats  (Ålder 58 år) 
    Gift 23 Jun 1723  Löfsätra gods, Täby, Stockholms län Hitta alla personer med händelser på denna plats 
    Barn 
    +1. Willhelm Planting Gyllenbåga,   f. 1 Maj 1733, Rasbokil, Rasbo, Uppsala län Hitta alla personer med händelser på denna plats,   d. 17 Jun 1781, Hjärsta, Längbro, Örebro län Hitta alla personer med händelser på denna plats  (Ålder 48 år)
    Senast ändrad 21 Sep 2020 
    Familjens ID F905  Familjeöversikt  |  Familjediagram

  • Noteringar 
    • Barn:

      Gustaf, född 1724. Ryttmästare. Död 1799.

      Märta Beata, född 1726-09-28 i Rasbokils socken,
      död 1776-04-01 i Södertälje.
      Gift 1758-02-16 med gästgivaren i nämnda stad,
      hovsekreteraren Samuel Vilhelm Törner i hans 2:a gifte (gift 1:o med Hedvig Nordenhielm, död 1756, dotter av Jöns Nordenhielm, och Catharina Gackenholtz), född 1719, död 1768.

      Arnold Fredrik, född 1728-01-14 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Död barnlös 1767-02-10 i Stockholm. Gift där 1758-03-00 med Beata Gertrud von Treutiger, död 1765-10-14.

      Georg, född 1730-03-13 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Var 1757 korpral vid livregementet till häst. Död ogift 1758-04-16 på Tibble.

      Carl, född 1731-12-10 på Tibble, död s. å. 7/5.

      Vilhelm, född 1733. Kapten. Död 1781. Se Tab. 27

      Fredrik, född 1735-01-19 i Rasbokils socken, död s. å. 26/1.

      Carl, född 1736-06-06 i Rasbokils socken, död 1737-07-03 och begraven s. å. 10/7 i Vassunda kyrka, men s. å. 15/7 nedsatt i Årby stora grav i Rasbokils kyrka

      Maria, född 1738-05-18 på Tibble, död där s. å. och nedsatt s. å. 27/9 i Årbygraven i Rasbokils kyrka.

      Från proj. Runeberg
      Karolinen

      Georg Planting-Gyllenboga.

      Meddel. af W. P.-G.

      Georg Planting-Gyllenboga föddes den 1 februari
      1682 och var son till majoren och jägmästaren öfver
      Västernorrland Gustaf Planting-Gyllenboga till Edeby
      i Raboskils s:n af Uppland och Maria Schildt (n:r
      282). Under fyra år studerade han vid Uppsala akademi
      och blef därefter anställd som page hos riksrådet
      grefve Fabian Wrede till Östanå. Länge kom han dock
      ej att kvarblifva i denna befattning. Kriget bröt
      ut, och då tvekade han ej att träda i härens led,
      i hvilka hans förfäder före honom i fyra generationer
      redan kämpat. Valet föll på hans landskaps regemente,
      vid hvilket hans far och farfar stått, och utnämndes
      han den 13 april 1701, sålunda vid 19 års ålder, till
      rustmästare vid Hundra härads kompani. Regementet var
      då hemma i landet. Det hade med stort beröm under sin
      tappre chef, öfverste Otto Wilhelm Löwen, deltagit i
      Karl XII:s korta fälttåg mot Danmark. Beklädnaden
      hade emellertid ej före det hastigt påkomna
      krigsutbrottet kunnat sättas i nöjaktigt skick,
      hvarför det efter freden i Traventhal återsändts till
      Sverige. Manskapets rockar, skinnkläder och »karpuser»
      (kappor) voro nämligen 18 till 20 år gamla och
      alldeles utslitna. Lagning och nyanskaffning tog sin
      tid, hvilket var anledningen till, att det ej kom att
      medfölja den öfriga hären till Livland och få deltaga
      i slaget vid Narva. Snart var emellertid det värsta
      afhjälpt. Uniformen utgjordes nu af trehörniga svarta
      filthattar kantade med hvita band samt blå kappor med
      gult foder. De gamla rockarna behöllos dock kvar,
      så slitna de än voro. Kapporna fingo skyla dem. I
      slutet af april inskeppades regementet på flottan och
      öfverfördes till Reval, dit det anlände i midten af
      maj. Här dröjde det ej länge, förr än Georg Plantingskulle få sitt elddop.
      Den 7 juli hade hären nått Dünafloden, öfvergick densamma den 8 och slog den 9
      fienden utanför Riga. Denna dag blef en hedersdag för
      den unga krigaren. På själfva slagfältet utnämndes han
      af konungen till fänrik och beordrades likaledes af
      honom att fora regementets fana. Fullmakten kom den
      7 september. 1702 deltog han i slaget vid Klissow,
      1703 från maj månad i belägringen af Thorn, under
      hvilken hans frände, den unge löjtnanten vid öfversten
      friherre Erik Sparres värfvade infanteriregemente
      Claes Fredrik Planting-Gyllenboga, ej upptagen i Svenska adelns ättartaflor,
      den 30 juli led hjältedöden. Medan fästningens belägring pågick,
      tog han del i flera smärre krigsföretag, såsom i
      juni månad vid Strassburg, då öfverstelöjtnanten vid
      Lifregementet till häst Vessel förde befälet, och
      den 2 augusti likaledes vid Strassburg. Vid detta
      senare tillfälle var han med 45 man kommenderad
      på s. k. hästvakt. Han blef då anfallen af 500
      polacker, men slog dem med mycken tapperhet tillbaka
      och tog 7 man till fånga. Alldeles utan blessyrer
      gick det dock ej, i det han blef svårt huggen i högra
      handen. Den 12 april 1704 utnämdes han till löjtnant
      och deltog i öfvergången af Weichselströmmen samt i
      regementes alla ansträngande marscher under detta
      är. Sä tillryggalades t. ex. vid ett tillfälle 40
      svenska mil på 10 dagar utan en enda rastedag. I
      juli 1705 åtföljde han regementet på dess marsch
      till Warschau och afsändes den 9 augusti att
      för dess räkning indrifva proviant, furage och
      pengar. Under fullgörandet af detta uppdrag var han
      utsatt för ständiga anfall från fiendens sida, men
      återkom lyckligt den 24 december till regementet
      med ett rikt byte. 1706 i januari var han med
      om tåget till Grodno. Det var under detsamma,
      som kölden var%så ovanligt stark. Detta oaktadt
      måste de svenska krigarna ofta tillbringa natten
      under bar himmel. Framkomna till Grodno förlades de
      visserligen i uthus och lador, men det fattades dem
      bränsle. Hellre än att frysa refvo de då ned husen
      och gjorde af stockarna upp eldar, omkring hvilka
      de sedan lade sig på bara snön. 1707 den 6 december
      utnämndes han till den ansvarsfulla befattningen att
      vara regementskvarter-mästare. Vintern 1708 blef han
      vid regementets marsch genom Masurska skogen med
      sina furirer och furirskyttar häftigt anfallen af
      de masurska bönderna vid en by benämnd Guba. I juni
      månad tågade regementet från Minsk till Berezina. Han
      blef då med en styrka afdelad att följa på dess högra
      flank och blef därunder 3 mil från hufvudkolonnen vid en by anfallen
      af ett öfverlägset antal ryska dragoner. Med äkta
      karolinsk tapperhet slog han dem dock tillbaka och
      bemäktigade sig därvid en del boskap och 20 vagnar
      med allehanda lifsförnödenheter. Den 4 juli var
      han med vid Holofzin, där hans regemente höljde
      sig med ära. Här sårades han i vänstra låret af en
      »rännkula», hvilken han sedan fick behålla hela sitt
      lif. Så småningom sjönk den ned nedom knäet. 1709
      den 7 januari var han dock åter med vid stormningen
      af Viprek, där regementet led svåra förluster,
      och dess dåvarande chef, öfverste de Frietzsky,
      stupade. Själf slapp han undan med en svår kontusion
      i högra axeln, af hvilken han dock sedan ofta hade
      stor olägenhet. Men kung Karls bussar dvaldes icke
      gärna länge på sjukbädden. Redan den 23 i samma månad
      finna vi honom som befälhafvare för en styrka, hvilken
      hade till uppgift att i byn Gurkij i Ukraine indrifva
      lifsmedel. Härunder blef han vid Sowotzin anfallen
      af 800 kosacker, hvilka kan dock med mycken tapperhet
      slog tillbaka. Den 26 februari 1709 utnämndes han för
      sitt välförhållande vid 27 års ålder till andre kapten
      vid Hundra härads kompani. I denna befattning kämpade
      han den 28 juni i det sorgligt minnesrika slaget vid
      Poltava. Upplänningarna stredo här med utomordentligt
      hjältemod. De ledo också större förluster än något
      annat regemente kan uppvisa. Under slagets gång
      stupade sålunda chefen, öfverste Gustaf Stjernhöök,
      öfver stelöjnanten Ar endt Fredrik von Post och
      kompanicheferna. Då tog mot slutet af slagdagen
      Georg Planting befälet öfver de kvarlefvande och likt
      lejon värjde sig dessa soldater mot den åttadubbelt
      starkare motståndaren, eldade af sitt befäls föredöme,
      framför allt af den sårade konungens. Denna strid har
      skalden Fredrik Sander i sin diktsamling Karlavagnen
      förevigat med följande ord:

      "Det var kaptenen Planting-Gyllenboga,
      Som dessa få församlade till slut,
      Och kämpade, som eldens sista låga
      Högt flammar upp, och tappert höll han ut.
      Kung Karl, som såg den ringa hopen fäkta
      Mot ojämn makt, framljungade i hast.
      Där veko ryssarna ett steg förskräckta,
      Då blefvo många hufvudskålar bräckta,
      Men bladet vände sig, den sega tågan brast."

      Dock det blef slutligen fåfängt att sätta sig till
      motvärn mot öfvermakten. Vid Dnieper måste spillrorna
      af svenska hären gifva sig fången. Bland dem, som då föllo i ryssarnas
      händer, var äfven Georg Planting, hvilken vid Poltava
      blifvit skjuten tvärt igenom högra låret. Hans
      öde delades bl. a. af hans fränder ryttmästaren
      Claes och kornetten Nils Planting-Gyllenboga, båda
      vid Lifregementet till häst, och löjtnanten vid
      Dalregementet Alexander Johan Planting-Bergloo. Hans
      »anteckningar om Upplands regementes öde vid och efter
      slaget vid Poltava» hafva varit till stor nytta för
      dess senare häfdatecknare.

      Från Dnieper fördes Georg Planting till Saranski i
      Kasanska guvernementet. Här fick han uthärda »ett»
      efter hans egna ord »ganska swårt fångenskap». Under
      detsamma var han dock icke overksam. Därom vittnar
      bl. a. en bok, som än i dag förvaras i Westinska
      samlingen i Uppsala universitets bibliotek, nämligen
      en väl bibehållen oktav-volym skrifven af hans hand
      med en synnerligen ordentlig och redig stil. 540 tätt
      skrifna sidor af densamma utgöra en afskrift af I
      delen af biskop Ludvig Bailis bekanta uppbyggelsebok
      »Praxis Pietatis, dass ist Ubung der Gottseligkeit.»
      84 sidor innehålla en liten broschyr äfven den
      på tyska, ehuru af okänd författare, kallad »von
      der wahren Christlichen Andacht». Därtill komma
      ytterligare 131 sidor upptagande II delen af Praxis
      Pietatis. Själf har han antecknat, att han »in
      captivitate muscovitica» började afskrifvandet den
      17 mars 1713 och afslutade detsamma den 17 september
      s. å.

      Sedan fred blifvit sluten med Ryssland återkom han
      den 6 maj 1722 till fosterjorden och fick den 29
      augusti 1723 öfverstelöjtnants karaktär med kaptens
      indelning vid Sigtuna kompani. Ehuru endast 4O-årig
      var han dock redan åldrad i förtid af fältlifvets
      och fångenskapens hårda strapatser.

      Det är gifvet, att för dessa hemvändande karoliner
      rätt mycket förändrats hemma i Sverige under deras
      långa bortvaro. Många hade äfven till en början
      ganska svårt att legitimera sig, mycket förändrade
      som de blifvit under årens lopp. Så var det äfven
      med Georg Planting, och af intresse i detta hänseende
      är ett bref från honom till hofrätten af den 5 april
      1723, i hvilket det bl. a. heter: »Såsom under mitt
      långliga fängelse i Ryssland och bortovarande torde
      något här i fäderneslandet vara förelupit, som med
      tiden kan lända mig till skada och prejudice, ty
      finner jag mig föranlåten, sedan jag för en liten tid
      sedan ifrån fångenskapet är hemkommen, med denna min
      reservationsskrift -- -- -- i ödmjukhet att inkomma,
      förbehållande mig allan rätt och talan i det mig
      angå kan och torde finna nödigt till mitt bästa
      att vigilera, anhållandes ödmjukeligen att detta till min säkerhet
      måtte i protokollet infördt blifva.»

      S. å. eller 1723 trädde han i äktenskap med den
      23-åriga Katarina Juliana von Post (n:r 687),
      dotter af den vid Poltava stupade vapenbrodern,
      öfverstelöjtnanten Arendt Fredrik von Post, och
      hans efterlefvande maka Märta Beata Rosenstjerna
      (n:r 172). Hon var tillika Plantings kusins dotter,
      enär öfverstelöjtnant von Posts moder äfven hette
      Schildt. Bröllopet hölls enligt hans egen anteckning
      om detsamma den 23 juni 1723 kl. 4 e. m. på godset
      Löfsätra 1 1/2 mil från Stockholm och gjordes af
      brudens farbroder generalmajoren Wilhelm Mauritz von
      Post och hans maka Edla Kristina Rosenstjerna.

      Äktenskapet välsignades med nio barn, af hvilka
      emellertid fyra dogo helt späda.

      Med åren började dock smärtorna till följd af de
      erhållna blessyrerna göra den tappre karolinen
      allt mindre tjänstbar, hvarför han redan nio år
      efter hemkomsten måste begära sitt afsked. Det är
      med synnerligen berömmande ordalag, som dåvarande
      chefen för Upplands regemente Otto Magnus Wolffeldt
      till konungen öfversänder denna hans anhållan. I sin
      skrifvelse af den 13 april 1732 säger sålunda denne
      bl. a., att som öfverstelöjtnant Planting »ej allenast
      uthärdadt det förflutna blodiga kriget, hvaruti han
      visat all den trohet, tapperhet och skicklighet,
      som en rättskaffens hurtig officerare väl anstått,
      och honom mycken kunglig nåd samt särdeles beröm och
      gunstig åtanka hos dess förmän hafver förvärfvat,
      jämväl uti aktioner och drabbningar fått åtskilliga
      svåra blessyrer, hvilka nu vid den annalkande åldern
      all mer och mer honom plåga och utmatta, utan och jag i all sanning
      kan och bör lämna honom det goda vittnesbörd och
      loford, att han ifrån dess hemkomst utur fångenskapen
      intill denna stund hafver med en ogemen nit, åhåga
      och sorgfällighet troliga skött och bevakat alla
      de kommenderingar och hvarjehanda ämbetssysslor,
      som till förrättande af Eders Kungl. Maj:ts högst
      angelägna tjänst i någor måtto kunnat lända;
      fördenskull anhålles i djupaste underdånighet, att
      Eders Kungl. Maj:t täckes benåda honom med tillräcklig
      pension». Afskedet beviljades den 21 juni.

      Han bodde de första åren efter hemkomsten från
      Ryssland på fädernegodset Edeby

      Edeby ärfdes af hans son sedermera ryttmästaren
      vid Adelsfanan Gustaf Planting-Gyllenbåga, gift med
      Maria Katarina Willemsens (n:r 949). Han försålde
      det emellertid 1783 till öfverstelöjtnanten Konrad
      Johan Stjernheim. i Rasbo Kils socken, men flyttade
      omkring 1728 till kaptensbostället Tibble
      i Vassunda socken, där han slutade sina dagar den 21
      juli 1747. Stoftet hvilar i familjegrafven i Rasbo
      Kils kyrka vid sidan af hans 1757 aflidna makas.


      Källor
      1) Sv A Ä


      1732. Georg Planting-Gyllenbågas namnteckning


      Planting-Gyllenbåga