| Noteringar |
- Barn:
Gustaf, född 1724. Ryttmästare. Död 1799.
Märta Beata, född 1726-09-28 i Rasbokils socken,
död 1776-04-01 i Södertälje.
Gift 1758-02-16 med gästgivaren i nämnda stad,
hovsekreteraren Samuel Vilhelm Törner i hans 2:a gifte (gift 1:o med Hedvig Nordenhielm, död 1756, dotter av Jöns Nordenhielm, och Catharina Gackenholtz), född 1719, död 1768.
Arnold Fredrik, född 1728-01-14 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Död barnlös 1767-02-10 i Stockholm. Gift där 1758-03-00 med Beata Gertrud von Treutiger, död 1765-10-14.
Georg, född 1730-03-13 på Tibble. Student i Uppsala10 1738-12-16. Var 1757 korpral vid livregementet till häst. Död ogift 1758-04-16 på Tibble.
Carl, född 1731-12-10 på Tibble, död s. å. 7/5.
Vilhelm, född 1733. Kapten. Död 1781. Se Tab. 27
Fredrik, född 1735-01-19 i Rasbokils socken, död s. å. 26/1.
Carl, född 1736-06-06 i Rasbokils socken, död 1737-07-03 och begraven s. å. 10/7 i Vassunda kyrka, men s. å. 15/7 nedsatt i Årby stora grav i Rasbokils kyrka
Maria, född 1738-05-18 på Tibble, död där s. å. och nedsatt s. å. 27/9 i Årbygraven i Rasbokils kyrka.
Från proj. Runeberg
Karolinen
Georg Planting-Gyllenboga.
Meddel. af W. P.-G.
Georg Planting-Gyllenboga föddes den 1 februari
1682 och var son till majoren och jägmästaren öfver
Västernorrland Gustaf Planting-Gyllenboga till Edeby
i Raboskils s:n af Uppland och Maria Schildt (n:r
282). Under fyra år studerade han vid Uppsala akademi
och blef därefter anställd som page hos riksrådet
grefve Fabian Wrede till Östanå. Länge kom han dock
ej att kvarblifva i denna befattning. Kriget bröt
ut, och då tvekade han ej att träda i härens led,
i hvilka hans förfäder före honom i fyra generationer
redan kämpat. Valet föll på hans landskaps regemente,
vid hvilket hans far och farfar stått, och utnämndes
han den 13 april 1701, sålunda vid 19 års ålder, till
rustmästare vid Hundra härads kompani. Regementet var
då hemma i landet. Det hade med stort beröm under sin
tappre chef, öfverste Otto Wilhelm Löwen, deltagit i
Karl XII:s korta fälttåg mot Danmark. Beklädnaden
hade emellertid ej före det hastigt påkomna
krigsutbrottet kunnat sättas i nöjaktigt skick,
hvarför det efter freden i Traventhal återsändts till
Sverige. Manskapets rockar, skinnkläder och »karpuser»
(kappor) voro nämligen 18 till 20 år gamla och
alldeles utslitna. Lagning och nyanskaffning tog sin
tid, hvilket var anledningen till, att det ej kom att
medfölja den öfriga hären till Livland och få deltaga
i slaget vid Narva. Snart var emellertid det värsta
afhjälpt. Uniformen utgjordes nu af trehörniga svarta
filthattar kantade med hvita band samt blå kappor med
gult foder. De gamla rockarna behöllos dock kvar,
så slitna de än voro. Kapporna fingo skyla dem. I
slutet af april inskeppades regementet på flottan och
öfverfördes till Reval, dit det anlände i midten af
maj. Här dröjde det ej länge, förr än Georg Plantingskulle få sitt elddop.
Den 7 juli hade hären nått Dünafloden, öfvergick densamma den 8 och slog den 9
fienden utanför Riga. Denna dag blef en hedersdag för
den unga krigaren. På själfva slagfältet utnämndes han
af konungen till fänrik och beordrades likaledes af
honom att fora regementets fana. Fullmakten kom den
7 september. 1702 deltog han i slaget vid Klissow,
1703 från maj månad i belägringen af Thorn, under
hvilken hans frände, den unge löjtnanten vid öfversten
friherre Erik Sparres värfvade infanteriregemente
Claes Fredrik Planting-Gyllenboga, ej upptagen i Svenska adelns ättartaflor,
den 30 juli led hjältedöden. Medan fästningens belägring pågick,
tog han del i flera smärre krigsföretag, såsom i
juni månad vid Strassburg, då öfverstelöjtnanten vid
Lifregementet till häst Vessel förde befälet, och
den 2 augusti likaledes vid Strassburg. Vid detta
senare tillfälle var han med 45 man kommenderad
på s. k. hästvakt. Han blef då anfallen af 500
polacker, men slog dem med mycken tapperhet tillbaka
och tog 7 man till fånga. Alldeles utan blessyrer
gick det dock ej, i det han blef svårt huggen i högra
handen. Den 12 april 1704 utnämdes han till löjtnant
och deltog i öfvergången af Weichselströmmen samt i
regementes alla ansträngande marscher under detta
är. Sä tillryggalades t. ex. vid ett tillfälle 40
svenska mil på 10 dagar utan en enda rastedag. I
juli 1705 åtföljde han regementet på dess marsch
till Warschau och afsändes den 9 augusti att
för dess räkning indrifva proviant, furage och
pengar. Under fullgörandet af detta uppdrag var han
utsatt för ständiga anfall från fiendens sida, men
återkom lyckligt den 24 december till regementet
med ett rikt byte. 1706 i januari var han med
om tåget till Grodno. Det var under detsamma,
som kölden var%så ovanligt stark. Detta oaktadt
måste de svenska krigarna ofta tillbringa natten
under bar himmel. Framkomna till Grodno förlades de
visserligen i uthus och lador, men det fattades dem
bränsle. Hellre än att frysa refvo de då ned husen
och gjorde af stockarna upp eldar, omkring hvilka
de sedan lade sig på bara snön. 1707 den 6 december
utnämndes han till den ansvarsfulla befattningen att
vara regementskvarter-mästare. Vintern 1708 blef han
vid regementets marsch genom Masurska skogen med
sina furirer och furirskyttar häftigt anfallen af
de masurska bönderna vid en by benämnd Guba. I juni
månad tågade regementet från Minsk till Berezina. Han
blef då med en styrka afdelad att följa på dess högra
flank och blef därunder 3 mil från hufvudkolonnen vid en by anfallen
af ett öfverlägset antal ryska dragoner. Med äkta
karolinsk tapperhet slog han dem dock tillbaka och
bemäktigade sig därvid en del boskap och 20 vagnar
med allehanda lifsförnödenheter. Den 4 juli var
han med vid Holofzin, där hans regemente höljde
sig med ära. Här sårades han i vänstra låret af en
»rännkula», hvilken han sedan fick behålla hela sitt
lif. Så småningom sjönk den ned nedom knäet. 1709
den 7 januari var han dock åter med vid stormningen
af Viprek, där regementet led svåra förluster,
och dess dåvarande chef, öfverste de Frietzsky,
stupade. Själf slapp han undan med en svår kontusion
i högra axeln, af hvilken han dock sedan ofta hade
stor olägenhet. Men kung Karls bussar dvaldes icke
gärna länge på sjukbädden. Redan den 23 i samma månad
finna vi honom som befälhafvare för en styrka, hvilken
hade till uppgift att i byn Gurkij i Ukraine indrifva
lifsmedel. Härunder blef han vid Sowotzin anfallen
af 800 kosacker, hvilka kan dock med mycken tapperhet
slog tillbaka. Den 26 februari 1709 utnämndes han för
sitt välförhållande vid 27 års ålder till andre kapten
vid Hundra härads kompani. I denna befattning kämpade
han den 28 juni i det sorgligt minnesrika slaget vid
Poltava. Upplänningarna stredo här med utomordentligt
hjältemod. De ledo också större förluster än något
annat regemente kan uppvisa. Under slagets gång
stupade sålunda chefen, öfverste Gustaf Stjernhöök,
öfver stelöjnanten Ar endt Fredrik von Post och
kompanicheferna. Då tog mot slutet af slagdagen
Georg Planting befälet öfver de kvarlefvande och likt
lejon värjde sig dessa soldater mot den åttadubbelt
starkare motståndaren, eldade af sitt befäls föredöme,
framför allt af den sårade konungens. Denna strid har
skalden Fredrik Sander i sin diktsamling Karlavagnen
förevigat med följande ord:
"Det var kaptenen Planting-Gyllenboga,
Som dessa få församlade till slut,
Och kämpade, som eldens sista låga
Högt flammar upp, och tappert höll han ut.
Kung Karl, som såg den ringa hopen fäkta
Mot ojämn makt, framljungade i hast.
Där veko ryssarna ett steg förskräckta,
Då blefvo många hufvudskålar bräckta,
Men bladet vände sig, den sega tågan brast."
Dock det blef slutligen fåfängt att sätta sig till
motvärn mot öfvermakten. Vid Dnieper måste spillrorna
af svenska hären gifva sig fången. Bland dem, som då föllo i ryssarnas
händer, var äfven Georg Planting, hvilken vid Poltava
blifvit skjuten tvärt igenom högra låret. Hans
öde delades bl. a. af hans fränder ryttmästaren
Claes och kornetten Nils Planting-Gyllenboga, båda
vid Lifregementet till häst, och löjtnanten vid
Dalregementet Alexander Johan Planting-Bergloo. Hans
»anteckningar om Upplands regementes öde vid och efter
slaget vid Poltava» hafva varit till stor nytta för
dess senare häfdatecknare.
Från Dnieper fördes Georg Planting till Saranski i
Kasanska guvernementet. Här fick han uthärda »ett»
efter hans egna ord »ganska swårt fångenskap». Under
detsamma var han dock icke overksam. Därom vittnar
bl. a. en bok, som än i dag förvaras i Westinska
samlingen i Uppsala universitets bibliotek, nämligen
en väl bibehållen oktav-volym skrifven af hans hand
med en synnerligen ordentlig och redig stil. 540 tätt
skrifna sidor af densamma utgöra en afskrift af I
delen af biskop Ludvig Bailis bekanta uppbyggelsebok
»Praxis Pietatis, dass ist Ubung der Gottseligkeit.»
84 sidor innehålla en liten broschyr äfven den
på tyska, ehuru af okänd författare, kallad »von
der wahren Christlichen Andacht». Därtill komma
ytterligare 131 sidor upptagande II delen af Praxis
Pietatis. Själf har han antecknat, att han »in
captivitate muscovitica» började afskrifvandet den
17 mars 1713 och afslutade detsamma den 17 september
s. å.
Sedan fred blifvit sluten med Ryssland återkom han
den 6 maj 1722 till fosterjorden och fick den 29
augusti 1723 öfverstelöjtnants karaktär med kaptens
indelning vid Sigtuna kompani. Ehuru endast 4O-årig
var han dock redan åldrad i förtid af fältlifvets
och fångenskapens hårda strapatser.
Det är gifvet, att för dessa hemvändande karoliner
rätt mycket förändrats hemma i Sverige under deras
långa bortvaro. Många hade äfven till en början
ganska svårt att legitimera sig, mycket förändrade
som de blifvit under årens lopp. Så var det äfven
med Georg Planting, och af intresse i detta hänseende
är ett bref från honom till hofrätten af den 5 april
1723, i hvilket det bl. a. heter: »Såsom under mitt
långliga fängelse i Ryssland och bortovarande torde
något här i fäderneslandet vara förelupit, som med
tiden kan lända mig till skada och prejudice, ty
finner jag mig föranlåten, sedan jag för en liten tid
sedan ifrån fångenskapet är hemkommen, med denna min
reservationsskrift -- -- -- i ödmjukhet att inkomma,
förbehållande mig allan rätt och talan i det mig
angå kan och torde finna nödigt till mitt bästa
att vigilera, anhållandes ödmjukeligen att detta till min säkerhet
måtte i protokollet infördt blifva.»
S. å. eller 1723 trädde han i äktenskap med den
23-åriga Katarina Juliana von Post (n:r 687),
dotter af den vid Poltava stupade vapenbrodern,
öfverstelöjtnanten Arendt Fredrik von Post, och
hans efterlefvande maka Märta Beata Rosenstjerna
(n:r 172). Hon var tillika Plantings kusins dotter,
enär öfverstelöjtnant von Posts moder äfven hette
Schildt. Bröllopet hölls enligt hans egen anteckning
om detsamma den 23 juni 1723 kl. 4 e. m. på godset
Löfsätra 1 1/2 mil från Stockholm och gjordes af
brudens farbroder generalmajoren Wilhelm Mauritz von
Post och hans maka Edla Kristina Rosenstjerna.
Äktenskapet välsignades med nio barn, af hvilka
emellertid fyra dogo helt späda.
Med åren började dock smärtorna till följd af de
erhållna blessyrerna göra den tappre karolinen
allt mindre tjänstbar, hvarför han redan nio år
efter hemkomsten måste begära sitt afsked. Det är
med synnerligen berömmande ordalag, som dåvarande
chefen för Upplands regemente Otto Magnus Wolffeldt
till konungen öfversänder denna hans anhållan. I sin
skrifvelse af den 13 april 1732 säger sålunda denne
bl. a., att som öfverstelöjtnant Planting »ej allenast
uthärdadt det förflutna blodiga kriget, hvaruti han
visat all den trohet, tapperhet och skicklighet,
som en rättskaffens hurtig officerare väl anstått,
och honom mycken kunglig nåd samt särdeles beröm och
gunstig åtanka hos dess förmän hafver förvärfvat,
jämväl uti aktioner och drabbningar fått åtskilliga
svåra blessyrer, hvilka nu vid den annalkande åldern
all mer och mer honom plåga och utmatta, utan och jag i all sanning
kan och bör lämna honom det goda vittnesbörd och
loford, att han ifrån dess hemkomst utur fångenskapen
intill denna stund hafver med en ogemen nit, åhåga
och sorgfällighet troliga skött och bevakat alla
de kommenderingar och hvarjehanda ämbetssysslor,
som till förrättande af Eders Kungl. Maj:ts högst
angelägna tjänst i någor måtto kunnat lända;
fördenskull anhålles i djupaste underdånighet, att
Eders Kungl. Maj:t täckes benåda honom med tillräcklig
pension». Afskedet beviljades den 21 juni.
Han bodde de första åren efter hemkomsten från
Ryssland på fädernegodset Edeby
Edeby ärfdes af hans son sedermera ryttmästaren
vid Adelsfanan Gustaf Planting-Gyllenbåga, gift med
Maria Katarina Willemsens (n:r 949). Han försålde
det emellertid 1783 till öfverstelöjtnanten Konrad
Johan Stjernheim. i Rasbo Kils socken, men flyttade
omkring 1728 till kaptensbostället Tibble
i Vassunda socken, där han slutade sina dagar den 21
juli 1747. Stoftet hvilar i familjegrafven i Rasbo
Kils kyrka vid sidan af hans 1757 aflidna makas.
Källor
1) Sv A Ä
1732. Georg Planting-Gyllenbågas namnteckning
Planting-Gyllenbåga
|
1682 - 1747 (65 år)